-

HOME  ->   Writings  ->   En fråga om kristendomen
Martin Rebas
En fråga om kristendomen

(Tillägg februari 2005: Den här sidan är aningen inaktuell och kommer uppdateras så fort mina händer blir mindre trasiga.)



Jag tänkte härmed fråga mina läsare om en av många saker som jag inte begripit med kristendomen, hur mycket jag än anstränger mig för att förstå den.

Kortfattat lyder min undran så här:

På vilket sätt är det kärleksfullt att låta döda sin oskyldige son, när det är man själv som bestämt att synder måste sonas genom att oskyldiga dödas? Jag har aldrig sett på maken till idiotisk regel.

Om jag skulle ge oskyldiga stryk varje gång någon inte följer min vilja, och jag sedan beslutar att det får vara nog med att ge andra stryk, och att det i fortsättningen räcker om jag misshandlar mig själv ordentligt en gång - är detta ett moraliskt och kärleksfullt sätt att bete sig på?

Jag är inte ute efter att förolämpa eller provocera kristna eller kristendomen, men för mig verkar kristendomen mer absurd, ju mer jag gräver i den. Jag skriver detta i hoppet om att någon, som inte finner kristendomen lika absurd som den verkar för mig, ska förklara hur de får ihop det.

Nedan följer ett utförligare resonemang, där jag även besvarar en del eventuella invändningar.


Synder, offer och allegorier

Begreppet "synd" står i Bibeln för att "missa målet" - att gå emot Guds vilja. Vad händer om man råkar synda? Fram till Jesu uppståndelse fanns det bara en bot - man måste offra någon som är oskyldig. Jesus var oskyldig och syndfri, och kunde därför som det slutgiltiga offerlammet "ta på sig hela världens synder".

Varför fungerar det på detta vis? För att Gud ville ha det så. Det finns ju inte någon automatisk kausal koppling mellan att inte göra som Gud vill och att offra en oskyldig, utan att det ena ska leda till det andra måste Gud ha bestämt.

För de kristna som tror på arvsynden - vilket torde vara de flesta - så hade dessutom inga människor efter Adam och Eva något alternativ till att vara syndfulla. Alla dessa offer skedde alltså för att människan var kollektivt bestraffad från början och inte hade en chans att göra rätt. Och att synder kan "ärvas", med de begränsningar det medför för vår fria vilja, måste ju också vara något som Gud bestämt.

Romarbrevet 5:19:
Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Såvitt jag kan se har Bibelns gud orsakat ett oerhört lidande, fullständigt i onödan, för både sin son Jesus, en enorm mängd offerdjur, samt mänskligheten i allmänhet. Principen med att straffa oskyldiga verkar godtycklig och omoralisk, och det verkar helt absurt för mig att alla tänkbara alternativa sätt att ordna tillvaron på skulle vara sämre.

I en tidning såg jag en gång en kristen skriva, med hänsyftning på Jesus: "När gav du ditt liv för någon senast? Det är sann kärlek."

Jag svarade med följande liknelse:

Antag att en enväldig härskare över ett land någonstans stiftar en lag som går ut på att en oskyldig människa eller ett djur måste förlora livet varje gång det begås en förseelse. Antag att han deklarerar att en av förseelserna är släktskap - oavsett hur avlägsen - med en forntida brottsling.

Tänk dig sedan att han låter landet slippa straff och offrar sin son - eller sig själv - istället.

Är det sann kärlek? Eller bara osannolikt dumt?

Därtill kan man lägga att döden inte är mycket till uppoffring om man återuppstår tre dagar senare. Hur många av er som läser det här vore så absurt egoistiska att ni inte skulle uthärda en kort tids lidande och tre dagars icke-existens, om det skulle hjälpa mänskligheten till en paradisisk tillvaro?

Jag har i ett flertal debatter om kristendomen försökt få svar på vad som är fel med min envåldshärskarliknelse. En enda gång har jag fått svar, och det var egentligen ett icke-svar; jag fick bara en annan liknelse tillbaka:

Vi säger att liten grupp värnpliktiga, en tidig morgon har ställt upp vid regementet. Befälet konstaterat att det fattas en spade, någon måste ha tagit den. Men om han som gjort det inte ger sig till känna, så kommer alla här att straffas. (Kollektiv bestraffning). Det är tyst, ingen säger ett ljud. Efter en stund framträder en av de värnpliktiga, och säger att han gjort det och är beredd att ta straffet. Sedan är det inte mer med den saken. Det är bara det att senare visar det sig att man hittade spaden. En oskyldig person tog frivilligt på sig straffet, så att de andra inte skulle kunna gå fria!! För oss är detta otänkbart eller rent av dumt, men för Gud är det naturligt eftersom han är kärleken!

Jag kontrade med följande:

Det är ju en fin liknelse, men den tycks inte ha mycket att göra med kristendomen. Låt oss försöka göra om ditt exempel så att det stämmer bättre med kristendomens mest centrala delar, t ex Johannesevangeliet 3:16, "Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

Vad är då fel i ditt exempel?

För det första skulle inte alla människor spikats upp på kors, om inte Jesus blivit uppspikad, utan om inte Jesus offrats, hade mänskligheten gått miste om evigt liv. Låt oss som en parallell säga att någon måste straffas för spadstölden, annars kommer inga värnpliktiga någonsin mer att få permission.

Dessutom är poängen med Jesus offer att en oskyldig offrades, så om alla utom en erkände att de hade stulit spaden tillsammans, måste vi anta att befälet hade straffat den oskyldige.

Men en spadstöld är inte någon bra parallell till synd. Eftersom Gud är allvetande och människorna faktiskt inte hade kunnat vara helt syndfria måste vi anta att befälet visste att föremålet skulle saknas, och att det är något som aldrig fanns och är hopplöst att få tag på.

Vad finns inte i det militära, och skulle vara hopplöst att få tag på för en värnpliktig? Tja, låt oss säga lunnefåglar.

Till sist måste vi förutsätta att befälet själv har beslutat om straffet och alla regler; han utför inte bara order, utan är ansvarig. Och eftersom ett offer inte gör någon praktisk nytta, utan är en symbolisk handling, borde straffet vara plågsamt men inte i sig leda till en lösning av problemet.

Nu har vi möjlighet att skriva en liknelse som faktiskt stämmer med kristendomen:

Vi säger att liten grupp värnpliktiga en tidig morgon har ställt upp vid regementet. Befälet konstaterar att det som väntat saknas lunnefåglar, och förklarar att någon oskyldig måste straffas, annars kommer inga värnpliktiga någonsin mer att få någon permission. Sådana är befälets regler. Då rusar hans son, som är på besök, ut, och ropar "Straffa mig, så de kan få permission!". Befälet, som visste att sonen skulle offra sig, förklarar att det går bra. Några av de värnpliktiga straffar sonen på ett plågsamt sätt. Alla värnpliktiga, inte bara de närvarande, får därefter lunnefåglar och framtida permission - på villkoret att de tror att historian med sonen och lunnefåglarna verkligen hände, och inte var den osannolikaste lumparhistorian hittills. För många värnpliktiga verkar befälets beteende otänkbart eller rent av dumt, men för befälet var det naturligt eftersom han är kärleken!

Kan du ärligt påstå att min variant beskriver kristendomen sämre än din?

Jag fick tyvärr inget svar. Därför vänder jag mig nu till dem som läser min hemsida - om inte kristendomen är lika idiotisk som den verkar för mig, vore jag glad om någon, någonstans kunde ge mig besked om vad som är fel med mina liknelser. Snälla? Maila till mig eller skriv i min gästbok.


Jag besvarar några eventuella invändningar

Jag tänkte för tydlighetens skull gå igenom tre vanliga invändningar mot att kritisera gudars handlingssätt, och förklara varför inte de är applicerbara.

1: "Gud är så oförståeligt avancerad att vi människor inte kan begripa varför han beter sig som han gör, men allt som verkar vara elakt eller absurt för oss har i själva verket ett gott syfte"

Detta praktiska argument är bra till mycket. Om Gud låter en tornado döda tusentals goda kristna, utan att förklara orsaken till denna besynnerliga handling, kan man alltid hänvisa till Guds outgrundlighet. Men om Gud samtidigt skulle förklara för mänskligheten att tornadon var till för att göra människornas frisyrer snyggt rufsiga, så skulle vi få anta att Gud ljuger om de verkliga avsikterna, att han är väldigt dålig på att förklara saker - eller att han faktiskt är såpass sinnesförvirrad att han anser att tornadoer är det bästa sättet att rufsa till hår på.

Det tycks alltså inte gå att hänvisa till outgrundligheten i de fall där Gud uttryckligen berättar sina skäl, och skälen ändå verkar idiotiska. Och så är fallet, eftersom Gud ju berättade om sina skäl för att låta döda Jesus.

Även då Gud inte berättar om skälen, är det en bra idé att inte driva outgrundlighetsargumentet alltför långt, för i förlängningen skulle det betyda att vi inte kan säga det minsta om Guds avsikter. Argumentet går ju att tillämpa lika väl åt andra hållet - att det egentligen ligger dolda, onda avsikter bakom alla goda saker Gud tycks göra. Om man inte får använda Guds till synes onda handlingar för att visa att Gud ibland handlar på ett ont sätt, kan man rimligtvis inte heller peka på Guds till synes goda handlingar för att visa att han är god.

Och alla hypotetiska gudar skulle bli precis lika rimliga - en gud som älskar mänskligheten så att han offrar sin ende son, skulle vara lika rimlig som en gud som älskar mänskligheten så att han balanserar kalaspuffar på näsan och torterar barn.

Jag tycker att man visserligen hellre bör fria än fälla en hypotetisk gud som gör obegripligheter, men att det finns gränser, och om guden förklarar varför han utför en viss handling, och skälen verkar idiotiska och handlingen är direkt absurd eller orsakar onödigt lidande, så måste vi rimligtvis anse att gudens handlingar är korkade och/eller omoraliska.


2: "Det går inte att kritisera Guds moral, eftersom Gud utgör de yttersta moralnormerna. Utan Gud finns ingen grund för en moral."

Om Gud utgör de yttersta moralnormerna kunde förstås Guds rike vara ett ställe av oändliga plågor, där plågor definierats som "gott", utan att därigenom ha blivit mindre plågsamma. Den som anser att Gud bestämmer vad som är gott och ont måste anse att Jesus hade varit god, även om han under sitt besök på våran jord hade gått omkring och ljugit, torterat små barn, och våldtagit alla som kom i närheten.

Även många av de kristna som nyss höjt Guds outgrundlighet till skyarna, skulle i detta fall påstå att de bestämt vet att Gud inte skulle göra sådana elaka saker. Men den invändningen håller inte - om Gud gör det är det ju per definition gott, enligt dem själva.

För att satsen "Gud är god" ska ha någon mening överhuvudtaget måste vi basera vår etik på annat än gudars beteende och vilja. Därmed finns det utrymme för oss att påstå att en gud - hypotetisk eller existerande - är omoralisk.

Vad baserar vi då denna vår moral på? Det är egentligen irrelevant för ämnet, men eftersom så många i övrigt vettiga kristna verkar helt ställda inför tanken på en moral utan Gud, ska jag skriva ett par rader om frågan.

Jag tänker börja med att konstatera att alla levande, medvetna varelser vill saker och ting, och att detta faktum kan förklaras lika lätt med evolutionsteorin som med gudar. Vi föredrar därmed vissa upplevelser framför andra, och har alltså en inbyggd "värderingsskala". Ur alla levande, medvetna varelsers perspektiv - och det finns inget annat perspektiv som skulle kunna ha betydelse - är tillfredställelse bättre än lidande; ingen söker smärta och lidande för smärtans och lidandets egen skull.

Att inget annat perspektiv skulle kunna ha betydelse är en viktig poäng - vissa kristna skulle hävda att det i ett universum utan en gud skulle vara sak samma huruvida man är lycklig eller olycklig, för allt är ändå bara atomer, och ur universums perspektiv gör det ingen skillnad. Men om universum är opersonligt finns det ju inget "universums perspektiv" - det är inte ens ett logiskt hållbart begrepp, eftersom det är förbehållet personer att ha perspektiv på saker. Det är lika vettigt att känna sig obetydlig eftersom man inte "betyder något för" universum, som det är att känna sig obetydlig eftersom man inte "betyder något för" en klump cement. De enda perspektiv som finns är levande, medvetna varelsers perspektiv, och för oss är vissa saker bra och andra dåliga. Cementklumpar och universum är irrelevanta.

Om det inte finns någon gud, finns det förstås inte något "universellt påbud" att vara moralisk, eller något garanterat straff för dem som beter sig omoraliskt. Men det är också irrelevant. Det finns en bättre-sämre-skala, som vi alla har gemensamt, och utifrån den kan vi resonera oss fram till vilka handlingar som i stort kommer att göra livet bättre för mänskligheten, eller levande varelser generellt. Det kan ju vara trevligt att veta, utifall att lusten skulle falla på att göra det bättre för alla, och så kan man dessutom kalla handlingarna, som gör livet bättre, för "goda" eller "moraliska", om man nu tycker att det är viktigt att de orden betyder något.


3: "Man kan inte resonera om Gud på det sättet, för då gör man honom till objekt och inte subjekt"

Det här är en fantastisk invändning, just eftersom den är så vag. Tanken tycks vara att Gud inte kan beskrivas särskilt väl med ord - i den mån man alls kan få en bild av Guds natur är det via transcendensupplevelser - och de utsagor jag gjort om Guds moral och handlingar är irrelevanta, eftersom de inte rör Gud som han verkligen är, utan bara en blek språklig approximation.

I brist på transcendensupplevelser har jag förstås inget annat än språket, i form av Bibeln och redogörelser från kristna, att falla tillbaka på när jag ska resonera om Guds godhet, vilja och handlingar. Då Bibeln skriver vitt och brett om dessa ämnen har jag i bästa fall inte objektifierat Gud mer än Bibelns författare gjort. Och även objektifieringsargumentet skulle förstås, om man driver det alltför långt, i förlängningen leda till att vi inte skulle kunna säga något alls om Gud.

Hur som helst: Om någon känner att mitt resonemang motsägs av deras transcendensupplevelser är de välkomna att försöka beskriva upplevelsen, föra över den telepatiskt, eller bara säga "Du har fel, men jag kan inte förklara varför!". Det vore då även uppskattat med en förklaring till hur man skiljer transcendensupplevelser från inbillning, hallucinationer, och allmänna hjärnspöken, och riktigt fint vore det om någon sammanställde en liten guide över vad man får och inte får säga om Gud ifall man vill undvika att vara objektifierande. Det är svårt det där med objektifiering.

Tills vidare måste jag dock dra slutsatsen att vi kan kritisera Guds moral och hans sätt att nå sina mål.