Därmed kommer vi in på ämnet serier. Från och med 1980 blev jag mycket intresserad av superhjältar; till vänster en bild på Läderlappen. Jag tror att den är inspirerad av en av Neal Adams' läderlappenteckningar.

I början skrev jag sällan egna manus, utan återberättade mest serier jag hade hemma. Jämför teckningarna till vänster med Curt Swans original. Curt Swan hade bättre kläm på anatomin, men min Mikrovågsman är klart sötare.

1980 började serietidningen Hulk komma ut i Sverige, och jag fastnade snabbt för den. De flesta av mina riktigt tidiga hemmagjorda serier är Hulk-serier.

Meningen "Massiva chockvågor hamrar mot vulkanen...den sköra skorpan spricker och förvandlas till damm..." måste ha gjort intryck på mig, för jag har tecknat just den serierutan minst fem gånger i olika serier från den här tiden. Jämför med Herb Trimpes original.

Under några år därefter tecknade jag sällan människor, eftersom jag var perfektionistisk och ville teckna dem realistiskt, eller inte alls. Det blev "inte alls" tills 1985, då jag började teckna egna nummer av Spindelmannen, min dåvarande favoritserie. Eftersom jag sällan visade dem för någon, blev det troligtvis lättare att stå ut med mina brister som tecknare. På några år producerade jag ca 20 tidningar med egna manus (de flesta blev dock skissartade eller halvfärdiga).

Bilden till vänster är från mitt tredje nummer - Spindelmannen 3-85.

Ingen av mina tidiga spindelmannentidningar kommer att ge mig Nobelpriset i litteratur inom en överskådlig framtid. De imiterar originalseriens handling och melodramatiska dialog på ett väldigt ytligt sätt; mina nummer är snarare ett hopkok av spindelmannen-ismer än berättelser med en logisk handling. Detta gör dem till väldigt roliga så här i efterhand, i varje fall om man har läst spindelmannentidningar från början av 80-talet och känner igen stilen på dialogen.

Bilden till vänster kommer från min egen Spindelmannen 9 1985 - ett av de roligaste numren. Tidningen börjar med att Spindelmannens alter ego Peter Parker kommer hem till sin lägenhet. Han upptäcker att den är helt tom, sånär som på en liten elektronisk apparat som tillhör hans fiende Mysterio. Uppenbarligen har Mysterio luskat ut Spindelmannens hemliga identitet, och tömt hans lägenhet av något lömskt skäl. Peter tar på sig sin mask igen och är på väg ut för att leta efter Mysterio, när han hejdar sig med följande briljanta monolog:

"Stopp ett tag, Parker! Tänk igenom situationen ett tag! Innan du slänger dig ut genom fönstret har du en hel hop läxor att göra!"

Att det kanske var svårt att göra läxorna om lägenheten var helt tom slog mig inte när jag skrev det, så Peter stannar pliktskyldigt kvar och gör läxorna. När han väl är klar träffar han på Mysterio, som besegrar honom, och stoppar honom i en dödsfälla av James Bond-typ. Mysterio väcker honom med repliken "Vakna, Peter Parker! För du vill väl inte sova över din egen avrättning?" Spindelmannen vaknar, och upptäcker att han hålls fängslad över ett kar med vätska.

Mysterio förklarar därefter att "vätskan under dig är koncentrerad syra..", varpå han startar ett maskineri som långsamt sänker Spindelmannen nedåt, ned mot syran. Därmed är Mysterio nöjd och lämnar rummet.

Spindelmannen lyckas stänga av fällan genom att studsa en nätlina så att den slår till av-knappen. Förnöjt tänker han "Fullträff! Mysterios fälla fick kortslutning!", och bryter sig loss från stålbojorna, vilket lite smått föranleder frågan varför han inte gjorde det med en gång.

Till och med Spindelmannen anar i denna situation oråd, och frågar sig hur det kommer sig att Mysterio låter honom fly så lätt. Som svar på frågan dyker plötsligt en ny fiende, Dr Octopus, upp. Därmed avslutas Spindelmannen nr 9 1985.

Superskurken Juggernaut, från min egen Spindelmannen 10-85. Mycket inspirerad av John Romita JR:s Juggernaut-teckningar från den riktiga spindelmannentidningen samma år.

Inspirerad av barnsuperhjältegruppen Power Pack skrev jag 1986 ihop en serie om två unga killar i Göteborg som upptäckte att de var mutanter och hade övermänskliga krafter. De träffade senare på fler unga superhjältar och tillsammans bildade de en grupp med det välklingande namnet "Force". Bilden till vänster föreställer två av de snyggaste rutorna från det första numret.

Bilden till vänster är delar av en sida med seriefiguren Silver Surfer, och är från 1987, då jag var 12-13 år. Mina anatomikunskaper hade förbättrats en hel del sedan 1985, men jag tecknade muskler väldigt bulligt, så alla såg ut som Michelingubbar.

Serien till vänster var den sista jag tecknade på länge; när jag var fjorton, sålde jag min kompletta samling Spindelmannentidningar och köpte en Amiga 500 istället. Jag började inte teckna regelbundet igen förrän efter gymnasiet.

  Tillbaka till början