Visdomständer

Jag går omkring och ser ut som om jag hade påssjuka, eftersom ena kinden är svullen. I onsdags opererade jag ut min sista visdomstand, och den grad av visdom man kan förvänta sig av mig har följaktligen gått ned från 25% till noll.

Läkarna på Odontologen i Göteborg har tyvärr legat av sig när det gäller att skrämma upp sina patienter. Förra gången jag var där lät det mer så här:

"Vi är skyldiga att berätta att man vid denna operation då och då råkar förstöra en nerv, som löper nära tanden. Det gör att man kan tappa känseln i kinden och underläppen, men ibland kommer känseln tillbaka efter ett tag. I ditt fall ligger nerven särskilt nära, men det kanske går bra ändå. Är du säker på att du vill operera bort tanden?"

Den här gången sade de inget sådant, och det skulle dessutom ha känts extremt futtigt att oroa sig det minsta över visdomständer eftersom jag precis läst Ammes cancerberättelse, som hon uppdaterade morgonen innan. Så jag hade svårt att uppbåda erforderlig nervositet, och låg istället och funderade över mitt examensarbete och ett seriemanus jag jobbar med, medan de opererade.

De satte på mig en fånig mössa och bad mig att ligga ned på en brits och täckte mig med dukar och frågade oupphörligen om allt kändes bra. Eftersom jag ska vara så förbannat fyndig jämt förklarade jag att det var lugnt, "så länge ni inte börjar peta i min mun, för sådant tål jag bara inte".

De lovade att inte peta i min mun, men det måste ha varit ironi eller en grov lögn, för såvitt jag kan bedöma stack de tre sprutor i mig och borrade en tand i små bitar och plockade ut den med tång.

Allt gick bra och de sydde ihop såret med något slags magiska stygn som inte behöver tas bort utan som försvinner av sig själv. Det var i varje fall vad de påstod. Antagligen var det en bluff för att spara in resurser, men jag sa inte emot, för de såg så snälla ut att jag inte ville skapa en obehaglig situation genom att påstå att de ljög.