La France et New York

Frankrike, del I

I höstas gjorde min pappa ett oväntat, generöst drag och frågade om jag och min lillasyster Karin ville åka på en alpresa ifall den sponsrades hårt av honom. Jag sade ja. Karin, som jämt ska göra sig märkvärdig, tackade nej, då hon redan bestämt sig för att tillbringa våren med att praktisera på FN i New York.

I februari bar det iväg till Argentière, och de som följde med blev till slut jag, min pappa, min farbror samt min farbrors fru. Vi åkte dit m h a UCPA, vilket tydligen är ett slags idéell fransk sportfrämjarorganisation som bl a ordnar skidresor som inkluderar mat och skidinstruktörer och enklare boende.

Vädret var perfekt nästan hela tiden, med sol, värme och blå himmel, förutom en förmiddag då det snöade och var allmänt dimmigt. Då jag endast hade åkt skidor i Sverige och Norge de senaste femton åren blev jag glatt överraskad av att alla pister var så långa och breda. Bergen såg mycket vykortsmässiga och overkliga ut.

Vi var där en vecka; under bussresan dit fick alla skidåkare välja en nivå, från A till F+, beroende på åkvana. Jag valde överoptimistiskt F, så på den första dagens pistvisning hamnade jag därför i en grupp på tolv tämligen professionella skidåkare. Det var ett misstag, speciellt eftersom jag inte var beredd på den syrefattiga luften på ett par kilometers höjd. Efter några timmars offpiståkande mellan granar i djup snö och i högt tempo kände jag mig i stort sett död och beslöt mig för att nästa dag, när den riktiga skidåkningen började, byta till en av E-grupperna.

Grupp E var bättre. Vi hade en mycket trevlig guide som hette Pierre och som pratade lite knagglig engelska med stark fransk brytning. En av de vanligaste uppmaningarna var att vi måste "AntiCIP the slope!". Jag har åkt ganska mycket skidor, men det var länge sedan jag hade någon skidinstruktör och föga förvånansvärt så visade det sig att jag lutade mig fel och böjde mina knän åt fel håll, och sådant.

Det blev mycket offpiståkning (om än i lugnare tempo än på pistvisningen), och jag blev mycket bättre på att åka i djup, lös snö. Då och då hade vi på oss pipande små tingestar som skulle göra oss lättare att hitta i eventuella laviner.

Oftast var vi i Argentière, men vi åkte även iväg till närliggande liftsystem som Le Tour och La Flégère, där vi åkte nedför branta "korridorer". På måndagen åkte vi upp med Argentières högsta lift till 3275 meters höjd, och åkte ned bredvid en tuff men overklig glaciär. En av de sista dagarna videofilmades vi, så vi skulle kunna se hur skrattretande vi egentligen såg ut. Jag fick beröm för min åkstil, medan jag själv tyckte att jag såg hemskt stel och underlig ut eftersom jag på filmen överdrev alla råd jag fått på ett närmast parodiskt vis.

Jag blev under min vistelse oväntat förtjust i det franska språket, som jag aldrig läst i skolan och aldrig varit intresserad av innan. Den första dagen i Frankrike åkte vi in till Chamonix (bara några få kilometer från Argentière) och jag köpte på mig ett par franska seriealbum, då jag alltjämt lever i inbillningen att serieläsning ar det bästa sättet att tillägna sig nya språk på. I slutet på veckan blev jag småförkyld, och i brist på bättre sysselsättningar tog jag bussen in till Chamonix och köpte på mig vykort och ännu fler serier.

På UCPA bodde jag i ett mycket litet rum tillsammans med min pappa och ett svenskt par som vi inte kände sedan innan. Jag blev allmänt irritabel av att aldrig ha en chans att vara för mig själv, och att alla bodde så tätt ihop gjorde alla små element i vardagen mer komplicerade.

Som t ex sovandet: När jag kände mig sjuk ville jag ibland lägga mig tidigt, men det fanns inte en chans att somna innan alla andra gått och lagt sig. Jag har svårt att sova när det är varmt, och ville därför gärna ha fönstret öppet, medan min pappa, som sov närmast fönstret, ville ha det stängt. Därtill snarkade mannen i sängen under mig (jag sov överst i en våningssäng) högre än jag minns att jag någonsin hört någon snarka.

När min pappa, min farbror och farbrors fru umgicks med en estnisk bekant som var med på resan - eller med paret vi delade rum med - satt jag ofta hellre i sängen och läste serier med en fransk ordlista bredvid mig, och lärde mig på det viset läsa 40-50 nya franska ord per dag.

Maten på UCPA var alldeles förträfflig, och jag åt stora mängder baguette med diverse goda ostar. På kvällarna ordnades det käcka aktiviteter i stil med musik-frågesport, casino, salsakurs och cabaret. Jag medverkade i vissa saker men inte i andra.

Liten plus- och minus-lista:

-	Toalettpappret på UCPA gick sönder i frimärksstora bitar när man rörde vid det, vilket var lite opraktiskt.
-	Jag åkte med lånade pjäxor som bråkade med mina smalben.
-	Det var typ jobbigt att bo i ett litet rum och liksom tvingas visa hänsyn mot andra och sådan där skit.
+	Baguette och ost är gott.
+	På bussen till Chamonix steg en stor flock med franska skolbarn på. Under hela resan sjöng de spontant olika sånger, t ex "Wimoweh", och ibland avbröt någon av barnen med att skrika "Wassuuuup?" och alla svarade "Wassuuuuuup!!!!" och kiknade av skratt. Det var hemskt charmigt och det skulle inte ha hänt i Sverige.
+	Franska är trevligt
+	Snygga berg.

Flytt

I slutet av februari flyttade jag från Majorna till Lunden, och bytte ett femmånaders andrahandskontrakt mot ett annat. Först hade jag ingen aning om vart jag skulle ta vägen när mitt kontrakt löpte ut, men precis när jag tänkte börja skriva ett desperat massmail för att fråga alla mina bekanta om de kände till någon ledig lägenhet ringde min vän Elin och bad om hjälp med ett problem: Hon skulle åka iväg till Sydamerika, och visste jag någon som skulle vara intresserad av att hyra hennes lägenhet i andra hand i några månader? Jag såg det som ett omen och flyttade in.

I början var jag lite sur eftersom den här lägenheten kostade mer och var längre bort från mitt jobb och för att jag inte fick upp temperaturen över 16 grader, m fl småbekymmer, men efter en vecka trivdes jag riktigt bra. Jag hade en inflyttningsfest; här finns suddiga bilder på ett urval av gästerna:

Adriana | Jens skär kladdkaka | Moi + Peter + Sandra | Adriana + Henrik + Erik | Milla | Anders + Erik + Alice + Sten | Jens och Anders

Tid och pengar

Jag har aldrig tagit några studielån, utan levt på studiebidrag (när jag kunnat få det), på pengar jag tjänat på att jobba parallellt med studierna, och på en del sparade pengar jag hade innan jag började plugga. Det har bitvis varit ganska fattigt och jobbigt; jag hittade nyligen ett slags dagboksinlägg jag skrev i augusti 1998, där jag beskrev mitt liv. Här är ett utdrag ur det:

Jag mår inte dåligt. Jag mår inte bra heller. Mitt dagliga liv känns som en lång väntan; jag lever ett mittemellanliv och planerar min tid noga så att mitt riktiga liv ska börja så snart som möjligt men allt går för långsamt, alldeles för långsamt.

Det senaste halvåret har jag pluggat ämnen jag inte är så intresserad av på två tredjedelstid och jobbat två tredjedelstid för att ha råd att göra det, och jag har låg hyra och äter mat för 25 kr om dagen men har ändå aldrig haft pengar över eftersom jag fått oväntade räkningar från ingenstans.

Året därefter beslutade jag mig för att jobba mycket mindre. Då slutade ekonomin att gå ihop, och jag blev tvungen att låna en del pengar av min pappa.

Nu har jag haft ett "riktigt" jobb på Carmenta i snart ett år och min ekonomi har repat sig. Den tyska firman jag nämnde i ett tidigare dagboksinlägg hjälpte för övrigt till genom att mot alla odds ge mig en bunt pengar för en tysk version av mitt pingvinspel.

I februari lyckades jag betala tillbaka det sista av min skuld, och i glädjen över att ligga på plus köpte jag nya datorhögtalare och en digitalkamera (Fuji Finepix 1400 Zoom). Jag blev även medlem i en bunt hjälporganisationer, vilket var en sådan där sak som jag lovat mig själv att göra så fort jag slutade vara fattig student.

Jag har dock inte lärt mig så mycket av mina augusti 1998-erfarenheter, utan jag tar fortfarande på mig för mycket arbete. I varje fall för mycket arbete för att jag ska hinna ha fritid. De senaste två-tre månaderna har jag jobbat heltid samtidigt som jag läst två kurser på Chalmers. Sådant är dock mycket uthärdligare när man har tillräckligt med pengar för att slippa snåla och när man under tiden lyckas ta sig utomlands flera gånger.

Mellan 1993 och 2000 lyckades jag såvitt jag minns inte ta mig längre ifrån Sverige än ett par besök i Danmark och Norge, och ett i Estland. Den här våren hann jag med att ta mig till Frankrike två gånger och New York en gång. Märkligt och roligt.

Frankrike, del II

Min andra Frankrikeresa inföll i början på maj, då jag var på fem dagars konferensresa med jobbet, i staden Caen. Såsom ofta händer på konferensresor hanns mycket annat med än bara konfererande; efter fredagens lunch åkte vi först till staden Deauville, som uppvisade en hel del mycket märkliga hus, och därefter till ett calvadosdistilleri.

Jag hade inte hört talas om calvados innan jag åkte dit och blev kanske egentligen inte speciellt förtjust i det nu heller. Vår guide lärde oss hur man skulle hälla calvados på händerna, vilket av någon anledning var mycket viktigt. Han pratade helt förståelig engelska med undantag för orden "mature" och "cider", som han uttalade "mattaaar" och "sathaaar". Det tog de flesta tio minuter att förstå att det var cider han pratade om.

Senare på kvällen åt vi en gemensam skaldjursmiddag på slottet i Caen, varefter jag och en del andra hamnade på en engelsk pub med namnet The Glue Pot. Det verkade vara den bästa puben i Caen, så vi gick dit nästan varje dag och lyckades snabbt bli till något slags stamgäster.

Lördagen var en ledig dag och började med att Eva-Lotta fyllde år. Det ordnades överraskningsfirande på morgonen, som blev lite kaosartat eftersom den inköpta tårtan hade ljus som utvecklade mycket rök, och som var av den typen som tänder sig själv igen när man släckt dem. Det hade just varit roligt om vi startat sprinklersystemet.

Jag och några andra ägnade oss därefter åt att promenera omkring i Caen och shoppa och titta på kloster. Jag fastnade i affären Univers BD - en sådan där europeisk serieaffär som tack och lov inte domineras av superhjältar och gulliga djur, utan där serierna är indelade i ungefär samma genrer som i en vanlig bokaffär, och man kan hitta ett antal hyllmeter serier som beskriver europeisk historia, om man nu vill det. Jag är uppvuxen med superhjälteserier själv, men jag kan inte undgå att tycka att det är märkligt att vad som borde vara en liten subgenre bland alla sorters serier totalt dominerar utbudet i USA.

På eftermiddagen åkte vi tåg till Bayeux (för en person i vårt sällskap även känt som "Bouville"), där vi tittade på tapeten och såg en allmänt virrig film om den. Vi var åtta personer som åkte dit; hälften blev tvungna att tjuvåka eftersom biljettautomaterna krånglade och vi inte hann få ut tillräckligt många tågbiljetter innan tåget skulle gå. Vi såg en konduktör kontrollera biljetterna i vagnen bredvid oss, och oroade oss för vad som skulle hända om hon kom till oss, särskilt med tanke på att ingen av oss kunde franska. Som tur var kontrollerade hon oss aldrig. Någon hade senare sett hur en annan grupp människor fått betala dryga böter eftersom de saknade biljetter.

Vi avslutade dagen med en trevlig fyratimmarsmiddag på en restaurang i Caen. Jag tror att min mage fortfarande inte riktigt återhämtat sig från den.

På söndagen åkte vi först till andra världskrigs-museet Le Mémorial de Caen. Det var ett bra museum. Vi såg tre filmer där; jag anser mig själv vara en extremt avtrubbad person som sällan reagerar det minsta på hemskheter i filmer, men det var väldigt obehagligt att se bilderna från kriget.

Därefter åkte vi till olika minnesmärken och invasionsstränder (t ex Omaha Beach). Det var kallt och regnigt under större delen av vår Frankrikevistelse, och allra värst var det på en av invasionsstränderna, där jag trots vinterklädsel - i Frankrike, i maj månad - huttrade ordentligt medan guiden berättade om D-dagen.

På kvällen hade företaget en gemensam middag på vad som var tänkt att vara en finare restaurang. Servicen var dock urusel på alla sätt. Jag tillbringade kvällen med att tycka synd om en servitör i tonåren som lyckades tappa en stor trave med tallrikar precis bakom mig; han såg makalöst ledsen och olycklig ut resten av kvällen, och jag undrar vilka scener som utspelat sig i köket efter att han tappade dem.

Liksom den förra gången jag var i Frankrike försökte jag lära mig så mycket franska som möjligt. Jag köpte en del nya serier på franska; på andra världskrigsmuseet i Caen köpte jag även barnboken Le Petit Prince, och blev chockerad över att upptäcka att alla på mitt jobb var kulturlösa barbarer som inte hade hört talas om boken (eller åtminstone alla som jag talade med - många kom fram och frågade vad det var för bok). När jag kom hem och berättade för min vän Jens om resan nämnde jag boken, och han utbrast genast att Lille prinsen var en av hans favoritböcker som liten. Uppenbarligen har jag kvalitetsvänner.

Under hela resan okynnesfotograferade jag folk med digitalkameran. Väl hemma sorterade jag ut över hälften av bilderna jag tagit och sparade de 128 bästa. Det kändes mycket lyxigt när man är van vid 36-bildersfilmrullar.

Tenta och bostadsrätt

Jag hade en tenta onsdagen den 23:e maj. Det var en kurs jag gruvat mig för och skjutit upp ett antal år, och det här var första gången jag gjort ett någorlunda seriöst försök att tentera den. Tentan visade sig vara svårare än vanligt, och handlade om ganska annorlunda saker än det jag läst på. Jag övervägde att lämna in en blank tenta, men så kom jag på ett sätt att chansa på en deluppgift som gjorde att jag kunde komma över den magiska 20-poängsgränsen ifall chansningen höll och jag räknade rätt på allt annat.

På kvällen var det budgivning på en bostadsrätt i Guldheden och jag bjöd en hemsk massa pengar. Någon annan fick för sig att bjuda 32000 mer, men han var inte säker på om han ville ha lägenheten utan skulle återkomma på fredag.

New York

Som jag nämnde i början lyckades min statsvetenskapsstuderande syster Karin skaffa en praktikplats i New York under våren. Min vänner Alice och G:son jobbade även de i USA, i New York respektive Boston, och eftersom detta sammanföll med att jag hade pengar över tycktes det som ett bra tillfälle att hälsa på och för den första gången i mitt liv ta mig utanför Europa.

Jag flög dit med Sabena via Bryssel, och landade på John F Kennedy Airport sent på fredagskvällen den 25:e maj. Jag träffade som kortast Karin, Alice och Erik (Alices pojkvän, som var på besök) på puben Vintage varefter jag gick hem till Karins lägenhet på 51:a gatan för att sova, ety det var där jag skulle bo. Mitt första intryck av New York var att luftfuktigheten var väldigt hög. Karin berättade att det ett par veckor tidigare hade varit 35 grader varmt, vilket var en aning jobbigt i en liten lägenhet utan luftkonditionering.

Bild: En söt husfasad

Morgonen därpå skulle jag, Karin, Alice och Erik åka iväg till Boston för att hälsa på G:son. Karin och Alice hade tydligen länge pratat om att åka till Boston, och detta var den enda helg som passade innan Karin skulle åka hem. Som ett ytterligare incitament regnade det i New York medan det var fint väder i Boston.

Jag köpte en vallmofröbagel med cream cheese till frukost och åkte tunnelbana ned till Canal Street tillsammans med Karin, varefter vi promenerade österut mot Chinatown. Någon hade klurat ut att det billigaste sättet att ta sig till Boston på var med minibussar som gick från Chinatown i New York till Chinatown i Boston. Det finns tydligen folk som bor hela sina liv utan att gå utanför Chinatowns kvarter; jag antar att några modiga av dem ibland använder Fung Wah Transport Vans för att ta sig till Chinatown i andra amerikanska städer.

Biljettbetalningen skedde genom en liten lucka, men det var hopplöst att få tag i kvinnan som skötte det hela. Min lillasyster gjorde flera försök, men kvinnan avbröt henne alltid med att prata i telefon, gå iväg eller prata med några andra. Det kom fler och fler kineser till platsen, och vi fick vänta i tio minuter utan att begripa mycket av vad som hände när Fung Wah-kvinnan sprang omkring och pekade på folk och pratade frenetiskt på något för oss svårförståeligt språk.

Till sist hamnade vi i en minibuss tillsammans med ett gäng kinesiska tonåringar som på många sätt var mycket svåra att skilja från Beavis och Butthead, och som lyckades få in ordet pussy i alla sina konversationsämnen. Vi åkte med dem i fyra timmar, och så gick minibussen sönder, precis innan Boston. En ny Fung Wah-buss hämtade upp oss mindre än en timme senare, och vi var allmänt förbryllade över hur den kunde komma dit så snabbt. Själv antog jag att alla deras bussar brukade bryta ihop precis innan Boston; att vår ersättningsbuss hade brutit ihop dagen innan, och att de precis hade hunnit laga den.

Bild: Glasspaus på väg till Boston.

Boston

Väl i Boston ringde vi G:son och åkte taxi till hans lägenhet. Vi promenerade sedan omkring i staden och tittade omkring i klädaffärer och den berömda gargoyle-affären, där bostonborna kan investera i mumier och bistra stenfigurer av olika slag. En affär hade väldigt tuffa t-shirtar, men jag vågade inte köpa någon eftersom jag var misstänkte att det skulle finnas ännu tuffare saker i New York.

Vi åt middag på en restaurang och hamnade senare på kvällen på en rätt livlös pub och satt och pratade. Jag var inte så vansinnigt social i Boston, eller ens under större delen av min New York-vistelse; det kändes som att jag hade massor att tänka på och att jag analyserade och utvärderade mitt liv på olika sätt.

Vid ett tillfälle pekade G:son på några byggnader och utropade "Titta! Vi är i framtiden"! Jag förstod precis vad han menade. Det var mörkt, och staden lystes upp av artificiellt ljus, samtidigt som den disiga luften gjorde att skyskraporna försvann upp i molnen på Blade Runner-vis. Lustigt.

Sent på kvällen zappade vi mellan olika tv-kanaler, tittade lite på filmen Hotshots 2, åt glass och diverse annat. Jag hade köpt på mig ett litet förråd av mini-Oreos och kaneltuggummi. Det blev natt och vi sov.

Dagen därpå kollade jag min mail på G:sons laptop och upptäckte att jag vunnit budgivningen om bostadsrätten. Av någon anledning visade jag folk muffinfilms.com, och gick därefter omkring och nynnade på muffins-sånger i några dygn. "How can you not like muffins?"

Nästa dag åt vi frukost på restaurangen The Greenhouse, där jag prövade på en amerikansk frukost genom att stjäla bitar av Alices sirapsindränkta pannkakor. Ingen större höjdare. Vi tillbringade dagen genom att sitta på caféer och vandra omkring i olika butiker; däribland en hemskt charmig serieaffär, där jag köpte boken "Artists on comics art". Jag hittade även det sällsynta albumet "Dead Stories" av Mark Beyer, men köpte det inte eftersom det kostade $45 och jag tänkte att det säkert ändå fanns i New York om jag skulle ändra mig. Till sist åkte jag ensam hem; Karin skulle hälsa på en vän någon annanstans, och Alice och Erik skulle stanna i Boston en dag till (måndagen var ledig dag eftersom det var Memorial Day weekend).

Bild: Boston-tunnelbana, Alice och jag.

New York-shopping

Jag hade innan resan samlat ihop en diger lista med muséer, klädaffärer, bokhandlar, serieaffärer och allmänna sevärdheter som skulle kunna vara intressanta att besöka och under måndagen och tisdagen satte jag igång med att promenera på staden och beta av dem. Jag promenerade säkert över sex mil under de två dagarna; därefter tog jag det lite lugnare. Jag lyckades få en del blåsor på fötterna och kramp i vaden, men det var inte så farligt.

Bilder: Times Square | Times Square 2 | Times Square + Karin

På många sätt blev besöket i New York antiklimaktiskt, och staden kändes för mig - särskilt i början - en aning överhypad. Staden kändes sunkig på många sätt, husen var inte så höga som jag väntat mig, och tvärtemot vad folk berättat pågick det inte en massa intressanta saker på gatorna. Det var roligt att titta på dinosaurier på naturhistoriska muséet (AMNH), men bortser man från dem tyckte jag att det naturhistoriska muséet i Göteborg var intressantare på många sätt. När jag besökte Museum of Modern Art var vissa delar stängda för renovering och jag tror inte att de hade mer än kanske 40 tavlor att titta på, vilket var lite av en besvikelse, även om de tavlor som fanns var enormt kända, som Van Goghs Starry Night och Picassos Les Demoiselles d'Avignon. Efter de första två dagarna hade jag promenerat omkring i stadens tio största serieaffärer och 30-40 klädaffärer utan att hitta minsta tillstymmelse till tuffa t-shirtar eller Mark Beyer-serier. Ett Starbucks som vi var på i Boston hade en sorts vansinnigt goda chocolate chunk cookies som jag senare aldrig lyckades hitta på något av de tio Starbucks jag tittade in på i New York. H&M på femte avenyn angavs för övrigt av flera oberoende källor i New York som ett av de absolut bästa ställena att köpa kläder på. Hallå eller?

Bilder från AMNH:
Fler dinosaurier | Glad varelse | Sur varelse | Barnskelett | Staty

Jag hade också hoppats upptäcka nya böcker/serier/teckningar/kläder/allmänna tuffa prylar som jag inte hört talas om, men som jag skulle älska när jag väl såg dem. Jag hittade praktiskt taget inget sådant alls, och eftersom New York ska innehålla "allt" började jag oroa mig för att världen kanske inte innehöll så mycket mer än det jag redan hade sett, åtminstone vad gäller t-shirtar, serier och tuffa böcker.

Min omedelbara reaktion på dessa uppenbara brister hos världen var att
1: Bestämma mig för att trycka egna t-shirtar/sy egna kläder.
2: Försöka se till att komma igång snabbare med producerandet av egna tuffa serier och böcker (vilket jag vill göra i varje fall).

Jag lyckades dock trots allt köpa på mig en del saker och bli ganska nöjd med dem.
Jag köpte samlingsvolymen Daredevil Visionaries Vol 2: Frank Miller, och upptäckte att Millers Daredevil var klart bättre än jag mindes; speciellt med tanke på att han var tjugofyra när han skrev serierna. Jag köpte Edward Goreys bok The haunted tea-cosy, med undertiteln A Dispirited and Distasteful Diversion for Christmas. Jag köpte en volleyboll samt ett par filmposters i miniformat. Jag köpte Eadweard Muybridges The Human Figure In Motion, att ha som referensmaterial när jag tecknar människor. Jag köpte boken Robo Sapiens som beskriver (och har stora, fina färgbilder på) olika projekt för att skapa robotar. Jag köpte boken Comics, Comix & Graphic Novels: A history of comic art eftersom jag tänkte att jag kunde lära mig något av den. De två sistnämnda böckerna hade jag sett på konstmuséets bokhandel i Göteborg, men det kändes ändå vettigt att köpa dem i New York, eftersom de var dubbelt så dyra hemma.

Syskonkärlek

Jag hade lovat att försöka vara trevlig och charmerande hela tiden ifall jag fick bo hos min syster, men jag tror att jag misslyckades.

Jag blev lite grinig redan på måndagen, eftersom både Karin och hennes rumskamrater var sjuka, och på måndagen lyckades de smitta mig, och det kändes inte som en kul idé att tillbringa min hittills dyraste semester med att ligga på en luftmadrass i en liten lägenhet och vara sjuk. Jag lyckades tack och lov hålla det på nästan-förkylnings-nivå, så det hände inget värre än att jag huttrade lite och hade en rinnande näsa i ett par dagar.

Hur som helst så lyckades jag och min syster utmärkt med att misstolka varandra på olika vis och tycka att "Jag är inte sur, det är du som är sur". Det kändes dumt och onödigt. Hon är en hemskt trevlig syster på många sätt och det vore ett oursäktligt slöseri med trevliga personer ifall någon av oss irriterades ihjäl.

En del irritationsmoment var relaterade till att vi hade svårt att få tag i varandra. Varken jag eller Alice hade någon mobiltelefon; Eriks telefon hade ett svenskt nummer och gick därför inte att ringa till från telefonautomater, och Karins telefon var stundtals omöjlig att nå eftersom batterierna tog slut. Jag borde förstås skaffa mig en mobil, men jag ju är så vansinnigt orolig över vad forskare i Lund skriver om blod-hjärnbarriären.

Kulturell acklimatisering

Jag lyckades klara mig nästan helt utan jetlag-besvär, kanske för att min dygnsrytm redan är så obefintlig att sex timmar hit och dit inte gör någon skillnad. På vägen tillbaks lyckades jag inte somna på flygplanet utan var vaken två dygn i sträck (minus sex timmars tidsskillnad), och det var inte heller några problem. Ett par av dagarna åt jag mycket lite, delvis eftersom jag hellre ville se mer av staden än tillbringa en timme på en restaurang, och delvis för att en normal lunch lätt kunde kosta 150 kr, och så himla rik är jag inte heller. Kudos till min kropp som när det behövs fungerar precis lika bra utan mat och sömn.

Vissa småsaker fungerade annorlunda än hemma och orsakade en kort stunds förvirring, som toaletten på Starbucks i Boston som inte hade något vred för att låsa dörren. Jag försökte med att dra dörrhandtaget åt olika håll, men när jag prövade var dörren alltid olåst. Efter en stund kom jag på att dörren låste sig automatiskt när man stängde den, och att den låstes upp när man tryckte ned dörrhandtaget inifrån. Den typen av lås hade jag aldrig sett förut.

När jag köpte en flaska apelsinjuice på Balducci's frågade kvinnan bakom disken först, med stark brytning, om jag ville ha en påse. Jag tackade nej till ytterligare en av dessa evinnerliga bruna papperspåsar som allt jämt packades ned i. Hon frågade därefter om jag ville ha ett sugrör, och jag förstod inte vad hon sade, till stor del eftersom ingen i Sverige någonsin kommit på tanken att erbjuda mig ett sugrör när jag köpt en flaska juice. Det hände en del sådana saker.

Jag har läst och skrivit en mängd engelska men aldrig egentligen talat det. Senast jag var i ett engelskspråkigt land var när jag var i London på klassresa för över fjorton år sedan. Det finns förstås en massa fraser som bara dyker upp i talspråk men aldrig i skriftspråk.

I vissa klädbutiker sade personalen rutinmässiga repliker i stil med "Hello sir, how you doing?" när man gick in, och jag har fortfarande ingen aning om vad jag eventuellt förväntades svara. Min taktik var att nicka lite lätt och gå vidare.

Ibland fick jag oväntat beröm för min engelska; jag var inne på Roger's Time Machine och köpte några begagnade serier som var i ruskigt dåligt skick, och mannen bakom disken (Roger? :) ) anmärkte att det snarare var läsexemplar än samlarexemplar.

"Jag köper dem för att läsa dem", säger jag, "jag vill ha dem av nostalgiska skäl; det här är serier som jag läste när jag var liten, fast på svenska".
"Jaså", säger mannen förvånat, "växte du upp där?"
"Jag bor fortfarande där" säger jag, "jag är bara här i en vecka och hälsar på min syster som praktiserar på FN".
"Oj", säger han, "jag hade aldrig gissat av din accent att du inte var härifrån. Vem som än lärde dig engelska gjorde ett bra jobb".

Roligt. Möjligtvis var det ett försäljningstrick för att få mig positivt inställd till affären, för jag betvivlar att mitt uttal är särskilt perfekt. Det vore på sitt sätt oroväckande om det vore det, för det hände då och då att man fick be folk ta om saker eller att man fick grubbla några sekunder för att komma på rätt ord, och det är kanske roligare om folk tycker att man är en tämligen begåvad turist än en ovanligt sinnesslö New Yorkare.

Andra saker jag noterade var att frasen "excuse me" hamnade någonstans långt fram på tungan så den kunde användas med mycket kort varsel, och att det pinsamt nog var svårt att inte börja vissla på "New York, New York".

Fler aktiviteter

Vad mer hann jag med? Jag var uppe i Empire State Building, och tittade på utsikten från 86:e våningen. Enligt min guidebok och deras egna broschyrer skulle man även kunna ta sig upp till 102:a våningen, men det visade sig att den hade varit stängd sedan ett halvår tillbaks.

Det kändes inte särskilt nödvändigt att åka färja ut till Frihetsgudinnan, men när jag ändå var downtown så promenerade jag till Battery Park och tittade på den på avstånd. Jag gick även för att se på utsikten från Brooklynbron.

Bild: Ett hus vid Battery Park

Karin hade en vän som hette Ambrose, som jobbade som något clownliknande. Ambrose i sin tur hade en vän som hette Andrew Kerr, som spelade gitarr och sjöng sånger på olika ställen på östkusten, och eftersom han skulle komma till New York och spela på ett ställe som hette The Living Room stack jag och Karin dit och lyssnade. Det var inte riktigt min typ av musik, men jag hade ändå väldigt kul eftersom Andrew hade ett roligt och medryckande scenframträdande. Efteråt stack jag, Karin, Ambrose och ytterligare ett par av Karins vänner till en pub i närheten.

Bilder: Solnedgång | Tunnelbanetrummis

I New York delade Karin en liten lägenhet i Hell's Kitchen med två roomies, och betalade ca $700 i månaden för sin del. G:sons lilla men centrala etta i Boston (som jobbet betalade) kostade enligt uppgift $3000 i månaden. Med det som jämförelse måste jag säga att Alice valde en smartare lösning: Att hitta en en lyxvåning med Central Park-utsikt, vars ägare är en rik författarinna som tänker åka bort några månader och behöver någon som kan ta hand om hennes katter medan hon är borta.

En kväll bjöd Alice och Erik mig och Karin på middag i lägenheten ifråga; vi fick äta god mat (och många pistagenötter), titta på säsongsavslutningen för den sista(?) säsongen Buffy, och leka med katterna. Katterna var dock hemskt blasé och tyckte att vi var mycket fåniga som försökte fånga deras uppmärksamhet med kattleksaker. En av katterna såg märklig ut eftersom den hade fått pälsen klippt på kroppen - men inte på fötterna eller på huvudet - och blev snabbt klassificerad som "korvkatt".

Till en annan kväll hade Karin skaffat fram billiga biljetter till The Metropolitan Opera House, där vi tittade på en balettversion av Glada änkan. Det fanns knappar på stolarna som jag inte vågade trycka på, eftersom jag inte visste vad de var till för. Jag spekulerade i huruvida de kanske fick den gigantiska ljuskronan i taket att lossna och falla ned på orkestern; jag kan tänka mig att The Met har höga krav på sin orkester, och på detta vis kunde man se till att orkestern endast spelade vidare så länge som absolut alla i publiken var nöjda med musiken. Jag var dock nöjd med musiken och det tycktes resten av publiken också vara. Jag vet absolut inget om balett, men det var hemskt vackert alltihop.

Ytterligare en kväll - då det ösregnade - skulle vi titta på The Rocky Horror Picture Show, men jag eller Karin hade lyckats smitta Alice, som därför nödgades stanna hemma. Till sist blev det bara jag, Karin och en av Karins vänner som tittade. Filmen var som den brukar - extremt pubertal men ändå med en viss charm. Jag har aldrig sett så ambitiösa arrangemang ordnas runt filmen förr.

Det började med att de spelade Hamsterdance och andra fåniga låtar för att få oss att slappna av; senare fick tio "virgins" (folk som inte sett filmen på bio förr) i ett inslag av pennalistisk humor ställa sig längst fram och demonstrera hur de lät när de fick en orgasm. Arrangörerna var utklädda till alla rollfigurer i filmen, och under filmens gång spelade de upp filmen live parallellt med händelserna på duken. Till höger om oss, på andra sidan om mittgången, satt en klotrund man som ropade såpass många memorerade puerila repliker till filmduken att man skulle börja oroa sig för huruvida han någonsin andades in. Det var det om Rocky Horror.

Jag hann under veckans lopp springa kors och tvärs över hela staden, och titta på både Central Park och World Trade Center. Under min sista dag i New York var det tänkt att jag och Karin skulle äta brunch ihop, men brunchen sköts upp tills den blev en vietnamesisk lumiddag där även Alice och Erik var med. Jag tror att den restaurangen vinner pris för "bästa restaurang på resan", för maten var samtidigt väldigt god och så snygg att man helst inte vílle äta den. Jag är osäker på om priset för sämsta restaurang ska gå till ett sunkigt Burger King eller ett ställe där jag köpte en tunn, fettdrypande pizzaslice.

Mer Central Park | Central Park-ekorre | Central Park-Martin

De sista timmarna innan jag skulle hem blev hektiska timmar, för precis innan jag skulle hem hittade jag en butik med fina t-shirtar: Yellow Rat Bastard. Jag hittade även andra skojiga kläder i det närbelägna Canal Jean Co. och gjorde impulsköp för en hel del pengar. Utifall att jag skulle få för mig att beställa kläder via postorder vill jag här också notera att de kläder jag köpte på Canal Jean Co. kom från Lip Service, The Serious Store, och YMLA.

Bild: Flygbussen på väg hem

Post-New York syndrome

Väl hemma upptäckte jag att jag genom ett mirakel klarat min tenta, med en poängs marginal. Jag undersökte bostadsrätten närmare och skrev till sist på kontraktet. Om bara Länsförsäkringar Bank godkänner mitt lån, så är jag snart ägare till en bostadsrätt.

Jag har även tagit ett första steg mot mina t-shirtmakarplaner genom att ha en t-shirtdesignarkväll tillsammans med Jens och Anders. Dessutom har jag försökt skaffa mig motion; förra veckan sprang jag tre rundor om sammanlagt 21 km.

Kravaller

Jo, och så var det kravaller i Göteborg i helgen.

Sofia Säfholm, som jag lärde känna på Roskildefestivalen '98, och hennes kompis Sofia 2 var i staden för att gå på seminarier och dylikt, och eftersom de behövde någonstans att bo upplät jag min lägenhet över helgen. Själv var jag upptagen med jobb under dagarna ifråga, och hann inte titta på allt spektakel mer än att jag cyklade förbi några demonstrationståg vid Järntorget och att jag noterade att folk krossat det mesta som liknade glas längs Avenyn. Jag lade dock ned mycket tid på att läsa nyhetsrapporter, ögonvittnesskildringar och propaganda på olika hemsidor - främst GP, DN, IMC Sverige, Sourze, Aftonbladet, Expressen och Yelah.

Det var hemskt trevligt att ha sofiorna på besök, även om de var ute större delen av tiden, och när de kom hem på kvällarna såg de hemskt uppgivna ut och suckade över polisens övergrepp och provokationer. Under helgens diskussioner satt jag främst och försvarade polisen på olika sätt; när jag kom till jobbet på måndag och träffade en mängd folk som mest fått höra polisens bild av det hela så argumenterade jag på demonstranternas sida.

Det gick mycket mystiska rykten åt olika håll; ett vanligt, och falskt rykte var att sex (eller fler) polishästar fått avlivas. Från demonstranthåll kom mycket rykten om polisprovokatörer, varav flera publicerades i tidningen Arbetaren. Det vanligaste ryktet var att en eller två poliser utklädda till aktivister skulle ha startat skadegörelsen på Avenyn, och därefter fått springa igenom polisens kedja efter uppvisandet av någon form av ID-kort. Ett annat att större delen av skadegörelsen på Avenyn skulle ha orsakats av huliganer som polisen hyrt in och därefter slussat ut till ett lyxhotell. Ytterligare ett rykte säger att de 5-30 (siffrorna varierar väldigt) personer som började kasta stenar och ropa rasistiska slagord på Reclaim The Streets på Vasaplatsen var utsända av, eller skyddades av, polisen. Enligt dessa teorier vill polisen provocera fram bråk för att skapa ett existensberättigande och därmed få mer pengar, makt och befogenheter, och i förlängningen vill de göra Sverige till en polisstat. Jag har dock sett precis noll tillförlitliga bevis presenteras för dessa konspirationsteorier.

Jag är inte mycket för konspirationsteorier, och även om det finns ett överflöd av rapporter om poliser som beter sig minst sagt märkligt håller jag mig gärna till linjen "Never attribute to malice what can be adequately explained by stupidity". Jag kan dock förstå dem som blir paranoida efter att ha hört de uttalanden som polismästare Håkan Jaldung gjort.

Ta stormningen av Schillerska: vid tillslaget mot skolan fanns där 78 personer - fältbiologer, Attac-anhängare, medlemmar i finska Ya Basta!, en del sjukvårdspersonal (Göteborgsaktionens sjukstuga var inrymd där), samt även föräldrar och andra som bara var på besök.

Enligt många ögonvittnen stormade nationella insatsstyrkan in med automatvapen och onumrerade hjälmar; folk fick lägga sig på den blöta skolgården i en timme, många utan ytterkläder, varefter de videofilmades, visiterades och identifierades. De som inte hann lägga sig ned på marken tillräckligt snabbt fick ta emot batongslag och sparkar. Folk hånades på olika sätt, kallades "jävla slödder" och fick höra att "Ni hade ert roliga i går, nu är det vår tur!". De fick ingen information om varför svartklädda män pekade med automatvapen mot dem - efteråt skulle det komma uppgifter om att insatsstyrkan letat efter en beväpnad tysk, som dock aldrig hittades.

Vad har då Jaldung att säga om detta? Han tycker att de på Schillerska borde ha visat bättre omdöme; att de varit naiva och fick skylla sig själva, eftersom de "hade ju valt att vara där tillsammans med terroristerna".

Som jag förstått det bodde människorna på den plats som Göteborgs stad anvisat, och tyska terrorister - om det nu ens funnits någon sådan på skolan - brukar såvitt jag vet inte ha skyltar på sig där de annonserar ut att de är terrorister.

Jaldung har även kommit med andra märkliga uttalanden; I en intervju säger han att insatserna på Hvitfeldtska motiverades med att han fått höra att "vanliga ungdomar sökte sig bort från Hvitfeldtska på grund av det som pågick där". Några källor nämns inte, och jag har trots att jag läst bokstavligen tusentals debattinlägg inte hört någon av dessa "vanliga ungdomar" uttala sig någonstans. Om någon av dem läser det här, hör av er!

I en annan intervju säger han att skolan omringades eftersom "de svarta" ockuperat Hvitfeldtska sedan tisdagen och att de slängt ut fredliga demonstranter från skolan, inklusive alla Attac-medlemmar. Jaldung har dock inte tid att berätta varifrån han fått uppgifterna, och Attacs boendeansvarige har inte hört något om att Attac-medlemmar kastats ut. Kommentaren om Attac-medlemmarna syns mig märklig, eftersom jag läst berättelser från Attac-medlemmar som fanns inne på skolan när polisen omringade den.

Och är det bara jag som har ett minne av att polisen kom överens om att inte använda hundar, hästar och kravallutrustning under helgen? Jag tror säkert att det tillverkades en del vapen på Hvitfeldtska, men jag tror också att majoriteten inne på skolan inte hade någon aning om det, och att problemet skulle ha gått att lösa på något annat sätt.

Som det nu blev såg en mängd oskyldiga människor dubbla led med kravallpoliser omringa skolan i timmar, utan att de fick någon förklaring om varför. Hundratals personer drog därför slutsatsen att polisen, som de såg som överhetens och maktens försvarare, brutit sin överenskommelse med syftet att beslagta deras utrustning (där fanns ljudanläggningar och annat som skulle användas i demonstrationer) och hålla kvar nyckelpersoner på skolan, och därigenom hindra EU-kritiska och globaliseringsfientliga åsikter från att spridas.

Det är förstås lätt för mig att säga, men jag tror att de flesta andra metoder hade givit bättre resultat än att genast skicka in kravallpoliser. Självklart ursäktar inte det att vissa av ungdomarna barrikaderade och vandaliserade skolan, eller att deras vänner utanför skolan började kasta sten; om man anser sig vara utsatt för polisövergrepp så tycks det mig vara ungefär en miljon gånger effektivare och humanare att beväpna sig med videokameror (och vanliga kameror) än gatstenar, och med dem dokumentera allt som händer.

Jag fick mig en liten tankeställare om provokationer; när de första rapporterna kom om Hvitfeldtska tyckte jag att demonstranterna var fullständigt blåsta när de hävdade att "Poliserna provocerade fram våldet genom att bete sig aggressivt och använda hästar och hundar - vem som helst skulle ha reagerat likadant som vi". Skitsnack, tyckte jag; jag är en extremt fredlig person, och jag skulle inte ta till våld i någon situation utom som en yttersta nödlösning.

När jag sedan fick höra talas om att Avenyn demolerats av människor som även de hävdade att polisen provocerat fram våldet reagerade jag precis likadant som väldigt många andra göteborgare: "Vilka förbannade satans idioter! Jag skulle aldrig låta mig provoceras till våld på det sättet! De borde utplånas hela bunten!". Kommentarer överflödiga.

Angående Avenyn kan jag bara tycka att AFA idiotförklarade sig själva duktigt med sitt pressmeddelande, där de skrev: "Vi ångrar ingenting. Polisen bär det fulla ansvaret. Detta är första gången sedan 1931 som ordningsmakten beskjuter en socialistisk manifestation i Sverige och reaktionerna måste bli därefter". Flera medlemmar gick för övrigt ur AFA i protest mot pressmeddelandet och andra liknande uttalanden.

Fler skojiga rykten:

• "Killen som blev skjuten i bröstet dansade fredligt innan polisen slängde en gatsten på honom; sedan skjöt polisen honom i ryggen när han skulle försvara sig". (Att han blev skjuten i ryggen är ett vanligt rykte, eftersom han höll handen mot ryggen efter att han blivit skjuten).
  
  
• "Ytterligare två personer blev skjutna, men det mörkläggs eftersom de var fullständigt oskyldiga förbipasserande, och polisen vill inte att det ska komma ut".
  
  
• "Hela AFA är styrt av Säpo" (ytterligare ett polisprovokatörs-rykte, alltså)
  
  
• Många tidningar och aktivister på vänsterkanten hävdar att skadegörelsen på Avenyn "främst riktade sig mot McDonalds och banker", vilket är lögn; i stort sett alla lokaler längs Avenyn drabbades.
  
  

Så vad kan man dra för slutsatser om helgen? Det är svårt att säga något ännu, eftersom det är så mycket fakta som inte kommit fram, särskilt från polisens sida. Var det nödvändigt att skjuta en nittonåring i bröstet? Jag tycker att det hade varit minst sagt lämpligt att skjuta varningsskott innan, men jag kan trots filmer och ögonvittnesskildringar inte bedöma hur polisens situation faktiskt såg ut, och det är mycket möjligt att det inte fanns något annat val.

Var det nödvändigt att vid ett flertal tillfällen omringa helt fredliga aktivister med kravallpolis, uppehålla dem i timmar, filma dem och tvinga dem att identifiera sig (vilket många är tveksamma inför, eftersom de inte vill hamna i något åsiktsregister)? Jag har inte den blekaste aning. Polisen har gått ut med väldigt lite information, både till demonstranterna när det begav sig, och till media, i efterhand.

Jag har dock svårt att gå på den paranoida linjen och tro att polisens aktion på Järntorget, där ett par hundra fredliga aktivister (och ett icke oaktligt antal icke-aktivister som bara råkade passera förbi Järntorget just då) hölls omringade i fyra timmar, var till för att hindra människorna från att gå till Fritt Forum. Även om polisledningen nu skulle bestå av lömska och ondsinta EU-förespråkare, så är de knappast så korkade att de tror att en sådan aktion skulle göra folk mer EU-positiva. Men om syftet å andra sidan var att hitta "en tysk man med illgult hår", vilket är den information polisen kommit med, så har jag svårt att se varför man inte hade kunnat släppa t ex alla kvinnor - eller till och med alla som talade flytande svenska - under den första halvtimmen.

Jag har fått höra många berättelser om (och sett filmer på) poliser som kommer med glåpord, sparkar och batongslag mot oskyldiga och mot fredliga, sittande aktivister, och jag hoppas att de ställs till svars för det. Jag har även hört en stor mängd berättelser om maskerade aktivister som förstör allt som kommer i deras väg, och jag hoppas att även de kan identifieras och ställas till svars. Och därmed har jag inga fler menlöst diplomatiska saker kvar att säga.

Jo, kanske en liten sak: Det kändes lustigt att läsa CNN innan Bushs besök i Göteborg; i svenska medier utmålades Bush och USA som korkade svikare som har hela världen emot sig när det gäller Kyotoavtalet. På CNN:s hemsida beskrevs Bushs resa som ett stundande segertåg, där han utan tvekan skulle komma att övertyga de tröga och tjurskalliga små européerna om att de fått det där med växthuseffekten om bakfoten.

Den som hittar faktafel i det jag skrivit om helgens händelser (och det finns säkert många, eftersom det är svårt att veta vilka källor som är pålitliga) får gärna kontakta mig och påpeka felen.

Des bandes dessinées

En sista reflektion: Om det finns någon person som orkat läsa igenom hela ovanstående text så har han/hon säkert noterat att jag är hemskt fixerad vid serier av olika slag. Jag köper serier, delvis för att de är intressanta att läsa, men ofta främst för att jag vill studera tecknarstilen eller berättandet och lära mig av det. Jag köper vackra/välgjorda teckningar på samma sätt som många köper musik.

Jag har storslagna planer på att skriva och teckna ihop briljanta serier men det tar tid och de senaste månaderna har jag inte haft det. Men jag har bara en kurs kvar på Chalmers nu, så oddsen verkar goda för att jag ska få mer fritid i framtiden. Sedan kan jag nog i viss mån prioritera annorlunda också; den här dagboken tog t ex absurt lång tid att skriva. Jag tror att jag ska skriva mindre dagbok och mer serier i framtiden.