Humanistisk konfirmation

I söndags var jag och hälsade på hos min låtsasmamma Aita, eftersom det var släktkalas för att fira att min bror Hannes hade varit på humanistisk konfirmation i Umeå. Av en märklig slump var min internetbekant Fridas bästa vän Hanna en av ledarna för lägret.

När vi diskuterade humanistisk konfirmation på en tidigare släktsammankomst var min farbror Hain mycket skeptisk till alltihop, och särskilt till att det kallades "konfirmation". Jag kan hålla med till viss del; om kristendomen inte funnits och någon kom på idén att ungdomar skulle få diskutera livsåskådningsfrågor på ett veckolångt läger, så finns det inte en chans att man skulle ha kallat det en "konfirmation".

Kanske delvis p g a Hains skepticism läste Aita under middagen högt ur Högtidsboken, där det stod om den humanistiska konfirmationens historia, och att den "konfirmerar att man blivit en ansvarstagande individ som integrerats i samhällets demokratiska värdegemenskap", m fl floskler.

För säkerhets skull frågade jag Hannes om han kände att han var "väl integrerad i samhällets demokratiska värdegemenskap". Han svarade med ett tvekande "Öh...jag vet inte.", varpå jag med låtsad bestörtning utbrast "Men det var ju hela meningen med alltihop!!"

Det var roligt. Jag och min lillasyster Karin skrev några rader i gästboken om hur skönt det var att Hannes äntligen var integrerad i samhällets demokratiska värdegemenskap, och att vi aldrig trott att det skulle gå.

Galaxy Quest och ekorrar

I måndags fick jag ett telefonsvararmeddelande från Elvira, en österrikisk kompis som är här i Göteborg i två veckor. Hon ville se Galaxy Quest, och eftersom jag hörde bra saker om filmen när den först dök upp i USA, och eftersom jag inte sett Elvira på ett halvår, verkade det vara en bra plan att gå på bio. Min vän Niklas och hans bror Mats följde med, men såg en annan film.

Det var enormt roligt att se Elvira igen, och även filmen var en positiv överraskning. Galaxy Quest är en kärleksfull parodi på Star Trek och trekkers, och även om jag inte är inte något stort Star Trek-fan, så har jag sett några avsnitt och känner igen många av klichéerna. Jag hade mycket roligt åt scenen där Sigourney Weavers rollfigur klagade över korridoren med pistongerna. Grisödlemonstret var också fint. Filmen är måhända inte någon milstolpe i filmhistorien, men jag lämnade biografen med ett fånigt leende och gick omkring och visslade titelmelodin på ett irriterande sätt.

Efteråt drack jag, Elvira och Mats öl och drinkar och diskuterade viktiga ämnen som ekorrar, varvid jag tog upp min Eichhorn-teori. I tyskan lägger man ändelsen -chen samt omljud till ett substantiv om man vill markera att saken är liten och gullig. Katt heter Katze; kissemiss heter Kätzchen. Då ekorre på tyska heter Eichhörnchen (ung. "Ekhörning"), kunde man sluta sig till att det i varje fall i tyskspråkiga länder borde finnas ett djur som kallas Eichhorn, som är som en ekorre, men större och elakare. Elvira förnekade all kunskap om djuret ifråga.