Födelsedag och lisebergsbesök

Det tycks vara getingår i år. Getingarna flyger in genom min öppna balkongdörr bara för att göra mig nervös. Jag önskar att jag kunde tala om för dem på getingspråket att det inte lönar sig att flyga in hit, för jag har inget åt dem att äta och jag tänker inte låta dem bygga bo här även om de skulle erbjuda sig att betala sin del av hyran.

De envisas ändå med att flyga in; ofta bestämmer de sig för att flyga vilse i min taklampa och dö av hettan. Jag förstår inte vad de får ut av det.

Jag har även hunnit med att fylla år. Jag funderade på att inte göra det, eftersom jag har allmänt ont om tid den här månaden, men så tänkte jag att det kunde ställa till rymd/tids-kontinuumet om jag vägrade bli äldre. Jag försöker alltid ta hänsyn till rymd/tids-kontinuumet.

Mina försök att baka tårtor kvällen innan min födelsedag misslyckades helt, då min renoverande granne stängde av allt vatten i hela huset och i ett slag gjorde min lägenhet obrukbar. Jag promenerade istället över till Niklas, där även Elvira höll till, och tittade på Simpsons och undvek skickligt att bli bjuden på glass.

Niklas och Elviras plan för kvällen var att besöka syntklubben Plasticity. Jag beslöt mig för att göra likaledes, eftersom jag inte hoppat omkring på dansgolv på evigheter, och Pär skulle vara gäst-DJ.

Några timmar senare hamnade vi först på Smaka tillsammans med Barbara och Mirjam och diverse av Barbaras bekanta. Vi blev kvar där ett tag; vid tolvslaget blev jag gratulerad och bestämde att jag, i egenskap av födelsedagsbarn, alltid hade rätt och att alla mina önskningar måste åtlydas. Mitt förslag möttes av förvånansvärt få protester; kanske för att mina önskningar mest var sådant som att bjuda Elvira på alkoholhaltiga drycker.

Niklas sprang sedan en runda till Plasticity, för att kolla läget, men Pär meddelade att det var ovanligt tråkigt där, så vi bestämde oss för att åka till Nefertiti istället. Nefertiti var dock skymt av en jättelik folkmassa som vi misstänkte var en kö, så vi promenerade vidare till Sticky Fingers, där jag aldrig varit förut. Det spelades bitvis riktigt bra musik och jag hade inte tråkigt alls.

Bröllopsplaner

Jag kom hem vid fyratiden. Vid halv nio väcktes jag av ett telefonsamtal. Från Singapore.

Det visade sig vara Pärs singaporeanska vän S., som ringde för att gratulera. Vi känner egentligen inte varandra alls, men hon har av någon anledning blivit överdrivet förtjust i mig efter att hon läst min hemsida och utväxlat några icq-meddelanden med mig.

Jag hade hunnit sova mindre än fyra timmar, och blev minst sagt desorienterad när det ringde; min hjärna kämpade förtvivlat med svåra frågor som "Vad i hela fridens namn händer?", "Vilket håll är upp?" och "Hur var det nu man gjorde för att ta sig från sängen till telefonen?". Lägg därtill att jag inte så vansinnigt bra på att prata engelska, och resultatet blev ett samtal som till två tredjedelar bestod av att Martin på ett osammanhängande vis bad om ursäkt för att han var så osammanhängande.

Jag vet inte vad jag ska tycka om S. Det var roligt att hon ringde, men på ett sätt önskar jag att hon kunde glömma att jag fanns. Hon har aldrig träffat mig och vet inte alls hurdan jag är, men har bestämt sig för att beundra mig på ett överdrivet sätt, vilket kanske vore smickrande om hon inte gick långt över alla absurditetsgränser.

Hon tycks ha en fullständigt överdriven uppfattning om mig, och om jag protesterar tolkar hon det som blygsamhet. Om jag är det minsta trevlig mot henne, tycker hon att hon står i en enorm tacksamhetsskuld till mig och förklarar att hon skulle vilja överösa mig med kyssar. Jag kan överhuvudtaget inte göra fel i hennes ögon; efter att jag svamlat i telefon skrev hon ett långt e-mail där hon bad så mycket om ursäkt för att hon ringde och väckte mig. Hon skulle troligtvis bli hemskt besviken om hon träffade mig i verkligheten.

För några månader sedan ljög hon och/eller någon av hennes vänner ihop en historia om att jag skulle konvertera till Islam, få det muslimska namnet Muzaqir Abdullah och gifta mig med henne, så det är vad en bunt folk i Singapore tror kommer hända. Not bloody likely.

Jag har frågat Pär om råd, men han är av åsikten att S. är jättetuff och att vi visst borde gifta oss. Tack så mycket, Pär.

Liseberg

I fredags hamnade jag oförhappandes på Liseberg tillsammans med Jens, Magnus Gasslander, hans flickvän Anna-Maria, hans flickväns syster Lotta, samt hans flickväns systers pojkvän, som hade ett sällsamt polskt namn som jag inte skulle våga stava till även om jag vore dubbelt så modig. Senare dök även Anders upp; han åkte aldrig något själv, utan stod bara och tittade på medan andra åkte olika attraktioner, men vi försökte vinka till honom så ofta vi kunde, och le överdrivet mycket, så att han inte skulle känna sig övergiven.

Ett minnesvärt tillfälle var när Jens ombads ta ett gruppfoto med Lottas kamera, och han tar kortet utan att föra upp kameran till ögat. Alla undrar vad han håller på med.

"Äsch, jag tar alltid kort från höften", säger Jens nonchalant och oskyldigt. Alla tittar på honom som om han vore från Mars. "Det blir bättre bilder då!" försöker han. Till slut medger han att han kanske inte alls brukar ta kort från höften men att det kändes som en bra idé just då. Alla har väldigt roligt åt situationen.

Vi träffade på Sandra flera gånger och fick se hennes tuffa nya frisyr. Hon var där med sina föräldrar och sin man Peter. Det kan vara på sin plats att komma med en varning för denna opålitliga kvinnovarelse: Vid ett tillfälle, när jag, Jens och Anna-Maria sprang mot åkattraktionen Höjdskräcken, som vi hade hört snart skulle stänga, påstod Sandra att vi kunde ta det lugnt och inte alls hade bråttom. Det var lögn och förbannad dikt. Som tur var litade vi inte på henne, utan sprang hela vägen och hann precis med den sista åkturen för dagen.

Jag är fortfarande obesegrad shufflepuck-mästare (sånt där spel där man står på varsin sida om ett bord och ska studsa en puck in i motståndarens mål); jag spelade sex matcher och vann dem alla, ofta förkrossande överlägset. Jag är verkligen en naturbegåvning på det spelet; troligtvis borde jag strunta i att bli civilingenjör och satsa på en shufflepuck-karriär.

Som avslutning måste jag, i avdelningen för obegripliga internskämt, påpeka att Tupac och Limahl roterade i Kärlekstunnan.