Roskilde 2002

Onsdag

I onsdags i förra veckan åkte jag till Roskildefestivalen med vänners vänner som jag aldrig någonsin träffat förut.

Vi var fem personer i bilen ner, varav två personer - Hans och Olof - bestämt sig för att bo tillsammans med andra bekanta på östra husvagnscampingen. De övriga - jag och två märkliga varelser som bägge hette Larsson - slog upp våra tält på den närliggande gröna campingen.

De hade ett partytält med sig som jag genast tejpade fast min Fem myror är fler än fyra elefanter-festivalflagga på.

I övrigt tillbringade jag dagen med att umgås med alla nya bekantskaper och att ta en sväng till Servicecenter East, där jag köpte ruskigt goda vitlöksbröd. Jag blev helt lycklig bara av att gå omkring på området och se alla människor som var klädda som dårar.

Torsdag

Torsdagen, den första egentliga festivaldagen, började med ett ordentligt åskväder som höll på fram till lunch. Allas partytält blåste bort och min flaggstång (ett metspö) bröts av på mitten. Jag led ingen nöd utan tog igen den sömn jag missat föregående natt, åt den goda proviant jag förutseende nog skaffat, och läste om drogmissbruk och paranoia i Philip K Dicks "A Scanner Darkly", som jag tagit med i förhoppningen att den kanske kunde få mig att knarka lite mindre.

När regnet upphört lagade jag flaggan med silvertejp och gick för att utforska västra campingområdet. Jag tittade längtansfullt på beachvolleyplanen, men i år var man tvungen att ha ett helt lag för att få spela, och dessutom använde de den tillfälligt till att spela landmineoffer-fotboll, där spelarna var bakbundna på olika sätt.

I stället klättrade jag uppför klätterväggen som fanns i närheten och tog bilder på utsikten. Mina tangentbordstrasiga händer gjorde ont i en halvtimme efteråt, så det var nog ett dumt drag. Det är för den delen inte särskilt smart av mig att skriva den här långa texten. Praktiskt taget allt jag gör är dumma drag, fast konsekvens är förstås också en dygd.

1. Okänd människa klättrar. 2. Jag fotograferar utsikten rakt nedåt.

På väg hem stötte jag på mina vänner Magnus och Victoria och deras vän Lars, så jag följde med dem till gröna campingen och visade var jag bodde och drack upp deras öl medan de satte upp sitt tält.

På kvällen öppnade scenområdet. Affärerna där sålde roligare saker än tidigare år, och eftersom jag blir hemskt avundsjuk när jag ser andra gå omkring i märkliga kläder, så shoppade jag själv en del under festivalens lopp.

Jag köpte en magisk blå hatt och en Bruce Lee-tröja som var mer färgglad än snygg. Därtill köpte jag mängder med Pucca-tröjor, ett slags Sanrio-artat koreanskt märke där Pucca är en flicka som är hemskt kär i ninjan Garu, som försöker fly från Pucca så gott han kan. Och så finns ninja-katten Mio. Allt förklaras mycket fint på en väska:

Pucca is the sweet daughter of Chinese restaurant...
She is a mania to a ZaZang (Korean black noodle).
She's more in love with Garu.
He always screamed happily
by her aggressive love attack.

Magisk hatt och tröja med ninjan Garu. Garu har ninja-tofsar.

Jag har ingen mobil och är därmed omöjlig att hitta på festivaler, så det var hemskt bra gjort av Victoria att råka springa på mig i en klädbod. Jag följde med till Magnus och Lars och hjälpte dem att dricka upp en mängd öl och tetravin.

Lars såg ut nåt i den här stilen

Jag/vi tittade på Manu Chao, Andrew W.K., The Chemical Brothers (där jag stötte ihop med Gisela), Rammsteins pyrotekniska extranummer, samt Black Rebel Motorcycle Club. Jag hade roliga konversationer med Victoria på olika märkliga språk. Manu Chao-konserten var bra, särskilt Bongo Bong.

Fredag

Nästa dag var en fredag. Jag och de tidigare nämnda vänners vänner som jag åkt till Roskilde med bilade iväg till ett badhus där vi skrubbade oss rena, samt åkte den vattenrutschbana och klättrade på den klättervägg som fanns i simhallen. Sedan har jag en minneslucka fram till kl 20 då jag träffade min lillasyster Karin och hennes vän Markus på Kaizers Orkestra i gula tältet. Markus var snudd på osunt fixerad vid tv-serien West Wing, och raggade på allt som rörde sig men blev alltid besviken då det oupphörligen visade sig att hans offer inte var intresserade av tv-serien ifråga.

Vi lyssnade på någon enstaka låt av Red Hot Chili Peppers och gick därefter till Weekend Players. Vi åt thaimat och trakasserade danskar fram tills Pet Shop Boys konsert som blev min favoritkonsert under hela festivalen. Tyvärr varvade de tråkiga nyare låtar med sina hits, men stämningen var på topp under de avslutande Being Boring och It's a sin.

Lördag

Denna dag gick jag bitvis omkring själv och bitvis med sällskap av olika slag; mot slutet av kvällen blev det Magnus och Victoria och Lars. Den enda orsaken till att folk kunde hitta mig överhuvudtaget var att jag sprang omkring med min flagga.

Bob Hund, som jag inte någonsin tyckt om, var klart bättre än jag väntat mig. Jag missade både Erykah Badu och Aimee Mann. Manowar vinner festivalens fånighetspris.

Jag har aldrig varit 100% frisk på en Roskildefestival, och på lördagen började jag småhuttra sådär just for good measure. Det var ok tills solen gick ned, men när New Order spelade kl 22 kände jag mig ganska grinig och inte särskilt social.

Vi ställde oss allra längst fram och New Order började med en usel version av Crystal. Någon timme innan hade jag legat i mitt tält och hört folk spela låten på en kass liten stereo, och den lät bättre då.

Stilren flicka som tittade på New Order.
Hoppas att hon inte har något emot att bli en teckning.
Eller att jag tecknade hennes hår som vitt
när det egentligen var brunt+blont.

Fler kassa låtar följde men det blev faktiskt riktigt bra på slutet; Lars som dansade omkring hyperentusiastiskt fick upp stämningen rejält, och New Order började spela True faith och gamla Joy Division-hits.

Gänget jag åkt till Roskilde med hade hotat att åka tillbaka redan söndag förmiddag, så såvitt jag visste var detta min sista festivaldag. Jag följde med Magnus, Victoria och Lars mot Common som spelade på gröna scenen, men jag huttrade och hade inte särskilt kul. Till sist beslöt jag mig motviligt för att gå hem till mitt tält, och lämnade scenområdet med tunga steg.

Söndag

Precis när jag gått ut från scenområdet blev jag kidnappad av en dansk flicka och hennes vänner som ville ha någon att öva sin svenska på. De var roliga och hade inte särskilt svårt att locka mig tillbaks till scenerna, och minsann om jag inte snart kände mig friskare. Vi gick till Primal Scream och så försvann flickans vänner så jag och hon ägnade natten åt att dansa, prata och att rista in meddelanden till varandra i sanden i det högljudda chillout-tältet. Jag kom hem någon gång efter klockan fem.

När jag vaknade runt lunchtid visade det sig att vi faktiskt inte skulle hem förrän på eftermiddagen, så jag fick några timmars festival till. Jag missade Garbage, Travis och Spiritualized som spelade sent på kvällen men hann se en bit av Kent. Sedan åkte vi tillbaks till Sverige.

Allmänt

Jag tycker om festivaler. Folk är glada och det springer omkring söta flickor i roliga kläder och frisyrer och man kan knappt gå tio meter utan att stöta på folk som exempelvis åker skateboard med presenning som segel eller försöker tjäna pengar på att spela på en cykeldriven synt. Mer sånt.

Jag blev förvånad över hur lugnt det var på konserterna, även längst fram. Uppenbarligen har folk fortfarande dödsfallen förrförra året i klart minne, för det fanns aldrig antydan till trängsel. Åtminstone med något slags festival-definition av "trängsel".

Av någon märklig anledning tycks människor som inte var på Roskilde fått intrycket att det var lerigt där. Det blev en del vattenpölar efter torsdagens regn, och det kom en del regnskurar även senare, men ofta var det även strålande sol, och vid ett flertal tillfällen tackade jag makterna för det fina vädret. Det var mindre lera i år än förra gången jag var där - år 2000, som inte direkt utmärkte sig som ett lerigt år.

Sammantaget var det nog den roligaste festival jag varit på, möjligtvis med undantag för förra årets Arvika. Får se hur Arvika blir i år.

Allmänna idolbilder på mig

Garu!	Mystiskt ljus i mitt tält.
Jag poserar som en idiot med flaggan. Bruce Lee ser inte ut att må bra.	Innan hemresan.

Hemma

Jag kom hem och drabbades av en liten post-Roskilde letdown, som dock snabbt gick över. Och så sade jag upp mig från mitt jobb som jag haft i två och ett halvt år. Om någon vill anlita mig som illustratör eller har bra tips på jobb där man inte behöver trycka på knappar så får de gärna höra av sig. Jag ska teckna ihop en ordentligare illustrationsportfolio snart.

Minority Report

Jag såg Minority Report när den hade svensk premiär. Jag blev besviken. Jag hade hoppats på en film som följde originalnovellen, och den verkade lovande i början men urartade snart till en standard-deckare med bisarra farsartade inslag och miljoner hål i manuset. Fast Agatha var söt.